Handlingen utspelas i ett till synes perfekt samhälle, utan krig, sorg och lidande. En ung pojke blir utvald att lära sig av en äldre man om den verkliga sorgen och glädjen i den riktiga världen.
Liksom alla andra tonårs filmer efter Twilight vågen så känns denna så bekant. Alla filmer har liknande element med varierad skaplighet. Till en början så liknar The Giver filmerna Divergent och Hunger Games. Alla människor väljs ut på ett eller annat sätt. Men sen så efter ett tag så börjar The Giver få egen identitet. Dock så hjälper det inte för att göra filmen något man kommer minnas. En helt okej film med medikokra skådepelarinsatser. Hur Jeff Bridges och Meryl Streep tackade jag till filmen är för mig väldigt oväntat. Men de gör i alla fall bäst insattser även om det inte är något särskilt stor bedrift.
Thomas vaknar upp instängd i en gigantisk labyrint. Han är inte ensam och den enda chansen att ta sig ut levande är att samarbeta och pussla ihop de ledtrådar de hittar, som verkar leda till en organisation som kallas W.C.K.D.
För en vecka sedan idag så var jag, Åsa, Heimar och Louise på bio här i Jönköping och såg på Maze Runner. Jag och Åsa hade tänkt se den en vecka tidigare men så blev det inte. Sen försvann suget på filmen men kom sen tillbaka.Jag hade sett trailer på filmen innan men jag visste inte riktigt vad jag skulle få se vilket alltid är kul. Att komma se på en film på bio utan någon direkt uppfattning av filmen sen tidigare gör ofta filmen mer intressant.
Men vad tyckte jag då om filmen. Jag tyckte den var en helt okej action/äventyrs film men rätt så tråkiga karaktärer men jag var ändå underhållen i de 2 timmarna som filmen fortlöpte. Det fanns vissa ologiska grejor med filmen och ganska lite förklaringar men det kanske man får svar på i del 2 eller 3 i filmserien. Frågan är nu om man ska ta och läsa böckerna eller inte.
