Varje år direktsänds Hunger games som en av de största mediala händelserna. Från varje distrikt lottas två ungdomar mellan tolv och arton ut att delta i tävlingen. De skickas omedelbart till huvudstaden där de ska stylas, tränas och visas upp i direktsända intervjuer, för att sedan delta i spelet där bara en vinner – den som överlever. Katniss Everdeen är sexton år. Hon älskar sin lillasyster Prim över allt annat, och försöker skydda henne från allt hemskt i distrikt tolv, men mot Hungergames har hon inget skydd. När det är Prims namn som dras i lottningen ser Katniss ingen annan utväg än att själv ta Prims plats i spelen.

Igår kväll så vara det dags för mig och Åsa att se denna hyllade film. Det var varit så mycket snack om filmen den senaste tiden. Jag har för mig att jag läste att Hunger Games är på 5:e plats den mest sedda film genom tiderna under första dygnet. Plus att Jenny och Matt som vi träffade i Mexico rekomenderade den. Detta gjorde mig kanske för pepp på filmen eftersom när vi såg den igår så kändes det inte som något speciellt.

Hunger Games har fruktansvärt många likheter med den sköna japanska filmen Battle Royal som kom för 12 år sedan. Detta gör att Hunger Games känns lite som en blek kopia i mina ögon. Nu kanske jag har klankat ner på filmen lite väl mycket men det var iaf så jag upplevde den efter alla hyllningar. Dock så är det ingen dålig film trots att man sett det förut.